Runt, runt, runt i cirkulationsplatsen

Köra limousin i ett spel inspirerat av 70-talets b-filmer låter hyfsat kul. Filmsekvenser medvetet gjorda så att skådespelarnas insatser går under benämningen ”hellre än bra” höjer upplevelsen. Att fordonet ständigt snurrar – det är den verkliga utmaningen.

Georgio Manos, spelad av Kate Welch, är världens skickligaste förare av snurrande limousiner. Eller?
Foto: No Goblin
Georgio Manos, spelad av Kate Welch, är världens skickligaste förare av snurrande limousiner. Eller?
Spelutvecklaren No Goblin har gjort två spel: Roundabout och 100ft Robot Golf. Det senare är det inte omöjligt att jag återkommer till, men det är det första, med den lite mindre avslöjande titeln som jag nyligen har spelat.

Roundabout beskrivs som ett spel inspirerat av b-filmer från 1970-talet. Du plockar upp passagerare som ger dig uppdrag, eller körningar, i vissa fall av dödsföraktande karaktär. Allt kryddat med en kärlekshistoria. Och så dyker det upp en ”svensk” passagerare.

Mellansekvenserna är filmade både ur din, eller rättare sagt chauffören, Georgio Manos, vinkel och från passagerarnas. Krystade dialoger, eller rättare sagt monologer då Manos uteslutande använder ansiktsmimik för att förmedla känslor, höjer underhållningsvärdet.

Dessutom blandas det in några actionsekvenser, biljakter tagna rakt ur filmerna som inspirerat till den handling som spelet driver med.

Stillbilder är inte bästa sättet att illustrera en ständigt snurrande limo. Men det är ändå en utmaning att ta sig fram på en enkel parkeringsplats.
Foto: No Goblin
Stillbilder är inte bästa sättet att illustrera en ständigt snurrande limo. Men det är ändå en utmaning att ta sig fram på en enkel parkeringsplats.
Men det som gör det till ett spel i sin egen rätt är mekaniken. Din limousin är ett ständigt snurrade fordon. Och kör du in i för många hinder exploderar den.

Roundabout är förlåtande, och du återuppstår snabbt vid närmsta verkstad eller delmål om du spelar ett uppdrag. Och är du lika oskicklig som jag blir det många krascher innan du reder ut spelet. Ändå blir det aldrig tjatigt, och efter några försök går det att reda ut alla situationer i huvudhistorien.

Värre är det att samla alla hemliga samlarsaker som är utspridda i staden, som heter just Roundabout (cirkulationsplats på svenska, för rondell är ju som bekant platsen i mitten och inget annat…). Det är en öppen värld där det gäller att snurra sig fram runt hindren.

Efter ett tag kan ditt fordon även hoppa, vilket tar spelet, och snurrigheterna, till nya höjder.
Foto: No Goblin
Efter ett tag kan ditt fordon även hoppa, vilket tar spelet, och snurrigheterna, till nya höjder.
Efter ett tag låser du upp förmågan att hoppa med bilen, och en del saker blir enklare samtidigt som nya utmaningar väntar.

Roundabout är tillräckligt kort för att det inte ska bli tjatigt, och tillräckligt långt för att den som uppskattar mekaniken ska bli ordentligt utmanad.

Det också en mängd olika kosmetiska och spelmekaniska förändringar att låsa upp. Nya ljud, extra stora huvuden på stadens invånare, en bläckfisk på taket eller förmågan att byta riktning på snurrandet piggar upp. Och den närmast oändliga mängd ordskämt kring rotation som levereras av berättarrösten ger en extra twist…

Det gick drygt två år mellan No Goblins första och andra spel, det innebär att det snart borde vara dags för nummer tre. Och det finns ett twitterkonto med namnet ”No Goblin Game 3”. Inläggen är få, och väcker fler frågor än svar. Men det kan inte bli annat än intressant när utvecklaren skriver saker som ”har lagt till hundar, du kan nu klappa hundarna”, ”hundar fastnar inte längre i folks byxor” och ”fixade orealistisk bugg där hundar slutar äta varmkorv om du klappade dem”…